Sveriges åklagare är tidspressade

Åklagare har förtroendearbetstid, vilket bland innebär att deras arbetstid är oreglerad.

– Vi har en arbetsuppgift att sköta. Ibland är det mycket att göra och då arbetar vi mer. Ibland uppstår det, åtminstone i teorin, lugnare perioder och då är tanken att vi ska arbeta mindre. I praktiken fungerar det inte så för många åklagare, säger Emma Berge.

– Det blir i stället mer och mer att göra. Det beror bland annat på de senaste årens lagändringar, fler frihetsberövade och en effektivare polis. Det är också en utmaning att det är så många nyanställda inom Polismyndigheten, vilket belastar åklagaren.

Läs också: Tre av fyra civilanställda poliser vill byta jobb

I och med förtroendearbetstiden leder den ökade arbets­belastningen på enskilda åklagare inte till ökade kostnader för Åklagarmyndigheten i form av övertidsersättningar.

– Det är ett stort ansvar som läggs på enskilda åklagare som vill göra ett bra jobb. Samtidigt är det mycket som vi inte kan påverka. När polisen har mycket att göra, till exempel, kan den lägga ärenden i en hög utan att någon är ansvarig. Men det måste alltid finnas en ansvarig åklagare som är förunder­sökningsledare för de ärenden som vi får in. Vi kan inte säga att nu är det fullt, nu vill vi inte ha fler ärenden. Vi måste ta emot allt som hamnar på vårt bord.

Läs också: Unik satsning på mental ergonomi på arbetsplats

– Vi kan heller inte säga att nu vill vi inte begära någon häktad längre på grund av vår höga arbetsbelastning eller inte vara tillgängliga när det plötsligt kommer en narkotikaleverans som är föremål för hemliga tvångsmedel. Enda sättet att minska arbetsbördan för enskilda åklagare är att vi blir fler som kan dela på arbetet.

Det har under flera år saknats åklagare och kommer att göra så under flera år framöver. Enligt Riksåklagarens bedömning behöver det under de kommande åren anställas åtminstone 100 nya åklagare per år.

Läs också: Många jurister funderar på att sluta: "Lönen är inte allt"

– Det har rekryterats många nya åklagare under det senaste ett och halvt året, vilket är mycket bra. Problemet är bara att det tar tre år innan de är kammaråklagare och kan hantera alla ärenden. Under tiden ska de handledas, stöttas och lära sig hantverket, säger Emma Berge.

– I Stockholm finns det till exempel i dag många unga åklagare som är under utbildning och seniora åklagare. Det som saknas är mittenskiktet, vanliga kammaråklagare. Myndigheten har varit underfinansierad länge. Vi hade behövt växa mycket tidigare. Det har saknats en långsiktig planering.

Nicklas Lagrell, som är personaldirektör på Åklagar­myndigheten, håller med om att många åklagare har en hög arbetsbelastning.

– Under det senaste året har antalet ärenden ökat, vilket leder till en ännu högre arbetsbelastning på många kammare. För oss som arbetsgivare gäller det att i det kortare perspektivet kunna prioritera bland arbetsuppgifterna, försöka jämna ut arbetsbelastningen mellan olika kammare och planera verksamheten så att det finns utrymme för återhämtning för åklagarna.

– Åklagararbetet är sådant att det i perioder innebär hög arbetsbelastning, det är ofrånkomligt, men det får inte vara så hela tiden. Det måste också finnas perioder för återhämtning. Det är viktigt för åklagarnas arbetsmiljö, så att vi kan behålla erfarna och duktiga åklagare.

Nicklas Lagrell säger att det behöver anställas ungefär
100 nya åklagare per år fram till 2025 för att dels komma till rätta med dagens brist, dels kompensera för pensions- och andra avgångar.

– Det grundläggande problemet är att vi har för få åklagare
i förhållande till både mängden och typen av ärenden som
vi har i dag.