Skiljenämndsuppdrag – en omtvistad bisyssla

För flera av de ledande domarna innebär bisysslor betydande sidoinkomster. Ett exempel är en domare som under de senaste åren har tjänat mer än dubbelt så mycket på sina bisysslor – bland annat skiljemannauppdrag – än på sin anställning som domare.

I ett mejl till Akavia Aspekt skriver domaren att hen som domare har haft ”förmånen av att kunna fortsätta att skriva böcker och därmed få royaltyintäkter, agera som ordförande i skiljenämnder efter parternas eller medskiljedomarnas val och i viss utsträckning medverka till att främja korrekt agerande i olika branscher”.

Läs också: Juristen om vad som gäller för bisysslor

De högsta domarnas bisysslor, framför allt skiljemannauppdrag, har under de senaste decennierna varit en fråga för återkommande diskussioner och utredningar.

– I många länder brukar inte domarna i de högsta instanserna ha skiljemannauppdrag. Det förekommer till exempel inte i USA, säger Claes Sandgren som är professor emeritus i civilrätt vid Stockholms universitet och som tidigare bland annat har varit ordförande i Institutet mot mutor och ledamot av Internationella juristkommissionen.

– Ett argument för att domare i Högsta domstolen ska kunna ta uppdrag som skiljedomare är att det i HD finns en god kompetens. Ett annat är att det tillför kunskap och erfarenhet till det vanliga
dömandet om justitieråd deltar i den här typen av kommersiella mål. Mot det kan man ställa argumentet att det är viktigt att det finns en instans som står helt fri och som inte kan misstänkas för att ta några ovidkommande hänsyn. Det finns också en risk för att en skiljedom överklagas till HD.

Många domare har även statliga utredningsuppdrag?
– Det finns de som menar att justitieråd inte ska vara statliga utredare, utan stå helt fria från det som föregår lagstiftningsarbetet.

Vad tycker du?
– Jag tycker att det är mindre känsligt än att vara skiljeman.
Fram till 1970, då reglerna liberaliserades, var det helt förbjudet för justitieråden att ha skiljemannauppdrag.

För ungefär 20 år sedan föreslog en statlig utredning en viss skärpning: domarna skulle visserligen få fortsätta att ha skiljemannauppdrag som bisyssla, men inte om tvisterna gäller svenskt näringsliv. Detta för att inte riskera skada deras opartiskhet och allmänhetens förtroende för dem. Utländska skiljetvister och ärenden som rör arbetsmarknadens parter skulle även fortsättningsvis vara tillåtna.

Läs också: Så jobbar SCC med skiljeförfaranden

Den dåvarande justitiekanslern Hans Regner gick ett steg längre:
”Domarnas självständighet och opartiskhet får inte ifrågasättas. Det innebär att det inte är lämpligt med olika typer av extraknäck.”

Några större förändringar blev det dock inte. Johan Hirschfeldt, tidigare bland annat justitiekansler och statlig domarutredare, berättar att han under sin tid som president i Svea hovrätt fick en förfrågan om ett skiljemannauppdrag.

– Jag tackade nej. En skiljedom kan klandras just till Svea hovrätt. Jag ansåg därför att jag inte skulle vara inne i den verksamheten. Det var ett personligt ställningstagande som hade en principiell dimension, säger han.

Han menar att ett problem med att exempelvis domare i Högsta domstolen tar uppdrag som skiljemän är risken för jäv.
– Om man tillåter den här typen av bisysslor får de inte vara arbetshindrande eller förtroendeskadliga. De blir arbetshindrande om man måste jäva ut sig väldigt mycket eller om uppdragen tar så mycket tid att det leder till inskränkningar i det ordinarie arbetet, säger han.

– En aspekt som inte är helt ointressant, och som man kan fundera kring, är att skiljeuppdragen är en verksamhet som bedrivs utan allmän insyn och under skyddande former. Det är dessutom själva idén med förfarandet.

Johan Hirschfeldt ser inga större problem med att svenska domare medverkar i internationella skiljetvister, till exempel inom ramen för SCC Skiljedomsinstitut.

– Det är ett värdefullt bidrag till svensk tjänsteexport. Det ligger i sakens natur att det innebär en ekonomisk förtjänst för domarna, och det tycker inte jag är något problem så länge det inte sticker ut på ett alltför extremt sätt. Måttfullhet är en dimension i detta sammanhang för att undvika förtroendeskadlighet.