Ekonom bakom bok om utbrändhet: ”Vissa dagar kunde jag inte stå på benen”

I juli 2019 längtade Pia Vingestråhle, 58, efter sin semester. Som civilekonom, tidigare chef och erfaren projektledare var hon visserligen van vid att ha många bollar i luften och hantera stressiga situationer, men det senaste halvåret hade varit annorlunda. Ny arbetsplats med långpendling, nytt hus med renoveringsbehov och ett nytt projekt att leda och genomföra på jobbet.

Dessutom hade hon inte riktigt hunnit återhämta sig från sitt förra arbete där hon blev utfryst, och så småningom köptes ut. Dagen innan hon skulle börja semestern drabbades hon av en virusinfektion med feber, ont i kroppen, huvudvärk och andningssvårigheter.

Pia Vingestråhle blev mer eller mindre sängliggande i två månader. Hon förstod snart att infektionen egentligen var ett sätt för kroppen att säga stopp – hon hade fått utmattningssyndrom, ett tillstånd som kännetecknas av olika psykiska och fysiska besvär till följd av långvarig stress. 

– Det var som att min ackumulerade och till viss del obearbetade livserfarenhet, bland annat den obehagliga situationen på mitt förra jobb, hann ikapp mig. Infektionen utlöste utmattningen och fick mig att stanna upp. Kroppen ville inte längre, säger hon till Akavia Aspekt.

Läs också: Chef och mår dåligt - så kan du göra

I den nya boken Helt slut och vägen tillbaka berättar Pia Vingestråhle om sin turbulenta men lärorika resa genom utmattningen, som hon än idag inte är helt återställd från.

Det finns skäl att prata mer om utbrändhet, dels eftersom utmattning inte syns utanpå och kan vara svårt att förstå för den som inte är drabbad själv, dels eftersom gruppen av utmattade människor är förhållandevis tyst. Jag vill med boken framföra min version av utmattningssyndrom och förhoppningsvis kan tipsen och råden vara användbara och hjälpa någon annan.

Under hösten 2019 var Pia Vingestråhle sjukskriven och brottades med en mängd både kroppsliga och mentala symtom. På en läkares inrådan gjorde hon ändå ett försök att återgå i arbete i december samma år. Hon försökte rycka upp sig, tog nytt tag i det pågående projektet, satt i långa möten och möttes av stora mängder information. Efter bara ett par dagar kraschade hon på nytt och djupare – och sjukskrevs igen. Denna gång för en längre tidsperiod.

Läs också: Så söker du nytt jobb efter utbrändhet

– Alla ville att jag skulle börja jobba igen, såväl läkare som Försäkringskassan låg på mig. Det kändes jobbigt att behöva försvara sig när man var sjuk. Jag önskade att man kunde mäta nivån på utmattning genom ett blodprov, men det går ju inte, säger hon och fortsätter:

– Efter den andra kraschen sjukskrevs jag flera månader i stöten och fick en större chans till återhämtning. Då var jag verkligen helt slut. Vissa dagar kunde jag inte alls stå på benen.

Läs också: Cheferna kräver för mycket av mig

När det var som värst blev Pia Vingestråhle själv förvånad över alla symptom som hon drabbades av. Det var, berättar hon, som att ”befinna sig i en torktumlare där man kastas omkring mellan konstigheter som man inte har upplevt tidigare”. Först den konstanta tröttheten och smärtor på olika ställen i kroppen. Sedan hjärtrusning, skakningar, svårigheter att andas, magproblem och en kraftig huvudvärk. Och därtill panikångest, tankar som snurrade utan hejd i huvudet. 

– Det är faktiskt svårt att förklara denna strida ström av symptom. Jag antar att min kropp under en massa år hade byggt upp spänningar som i och med utmattningen släpptes. Det kunde också ibland bara ta stopp när jag skulle säga något. Det blev tomt i huvudet, orden kom inte. 

Läs också: Två dör varje dag av stress på jobbet

Antalet sjukskrivningar på grund av utmattningssyndrom har ökat de senaste tio åren och kvinnor är oftare drabbade än män, enligt en rapport från Försäkringskassan. Pia Vingestråhle är alltså inte ensam, och hon själv betraktar utbrändhet som ett samhällsproblem. När hon nu har blickat i backspegeln inser hon att hon länge har försökt leva upp till mer eller mindre uttalade prestationskrav från samhället, som hon i boken kallar för ett ”kraschsamhälle”.

– Jag påstår inte att jag har åstadkommit någonting märkvärdigt, men jag har alltid varit en ambitiös person, hanterat både karriär och familj, haft en fulltecknad kalender, skrivit böcker och gått kurser. Nu förstår jag att jag kanske har tagit ut mer energi än vad jag har haft vilket i längden inte är hälsosamt, säger hon och tillägger:

– Jag tror att varje människa får en ”påse med energi”. Även om vi gör roliga saker – har familj, jobb, en aktiv fritid och är engagerad i många olika sammanhang – så förbrukar vi energi. Många parallella aktiviteter under längre tid och utan paus kommer att påverka en. Det är en god idé att stanna upp och lyssna på sig själv så att man inte tar ut för mycket och tömmer påsen.

Läs också: Så vill politikerna minska stressen i arbetslivet

För Pia Vingestråhle medförde utmattningen även en något oväntad prövning. Som person är hon driven och envis, eller med hennes egna ord: en ledarskaps- och organisationsmänniska som uppskattar när det händer saker och när det är mycket att göra. Under utbrändheten kunde hon bokstavligen talat inte göra någonting och tvingades därmed släppa kontrollen.

Om man är en projektledartyp vill man gärna projektleda sig ur alla situationer, även en utmattning. Jag insåg dock att jag inte kunde göra som jag hade gjort innan, utan jag fick helt enkelt lägga mig ned, vila och låta kroppen sköta det. Det var också då som det började vända.

I dag mår Pia Vingestråhle bättre men hon kämpar fortfarande med vissa symptom, såsom stresskänslighet och trötthet. I slutet på förra året blev hon utförsäkrad samtidigt som hennes projektanställning upphörde. Nu söker hon nytt jobb. Hon är dock fullt på det klara med att hon inte kan återgå till ett sedvanligt ”tusen bollar i luften”-arbete, utan istället reflekterar hon över nya alternativ. Ett sådant alternativ är att föreläsa och coacha genom ett eget företag.

Läs också: Sömnforskarens råd för att sova gott

– Att vara 58 år, arbetslös och utmattad är inte en klockren kombination. Det är en mentalt och ekonomiskt tuff situation som kan göra mig rädd inför framtiden, säger hon och fortsätter:

– Jag kan inte säga att jag är frisk, jag får ständigt jobba på att bibehålla min balans. Men jag söker jobb och funderar på att starta eget där jag kanske kan hjälpa andra via föredrag och coachning. Det är svårt för mig att gå tillbaka till det som var, jag måste gå framåt i små steg.

Läs också: Otillräcklighet är en hälsorisk

Ett av hennes råd till andra är att försöka stanna upp innan en krasch har inträffat. 

– Om det går, fyll inte hela kalendern och se till att ta regelbundna pauser i livet. Det är viktigare än man tror, men problemet är att många inte är vana vid att lyssna på sig själva, säger hon och tillägger:

– Som ekonom är man duktig på att planera, fixa och projektleda i det yttre. Man hinner inte alltid med att titta inåt, utan för mig har det varit en resa att tvingas titta inåt. Därför är mitt råd att man ska hantera känslor i takt med att de uppstår istället för att sopa dem under mattan och låta en hög bildas.