Anslagen till lärosätena behöver höjas rejält

Bara i år väntas den svenska högskolesektorn gå back med minst en miljard kronor, kanske mer.

Den som klickar på utbildningsminister Mats Perssons (L) namn på regeringens presentationssida på nätet möts av en bild på ett leende statsråd samt texten ”Sverige ska utvecklas som kunskapsnation, med forskning och högre utbildning i världsklass”.

Samtidigt larmar många lärosäten om en allt tuffare ekonomisk situation. I Uppsala, till exempel, stängs labbytor, i Lund sägs det upp lektorer, digitala föreläsningar ersätter fysiska, det blir färre timmar med lärare för studenter, möjligheterna för forskare att delta i internationella konferenser minskar och det blir färre doktorander.

En viktig förklaring till lärosätenas ansträngda ekonomi är senare års stora kostnadsökningar som inte har kompenserats i form av högre statliga anslag. Inte minst hyreskostnaderna har ökat kraftigt, trots att många universitet och högskolor har gjort sig av med lokaler och försökt ”krympa” ytmässigt.

Enligt Akavia Aspekts undersökning har många läro­säten under de senaste åren fått se sina lokalkostnader öka med mellan 15 och 25 procent, i en del fall betydligt mer.

Statliga universitet och högskolor får inte äga sina egna lokaler, utan måste hyra. Den absolut största aktören är det statliga bolaget Akademiska hus som har ungefär 60 procent av marknaden. Bolaget bildades 1993 och har till uppdrag att äga, utveckla och förvalta fastigheter för universitet och högskolor med huvudfokus på utbildnings- och forskningsverksamhet. Enligt uppdraget ska verksamheten ha ”affärsmässig grund och generera marknadsmässig avkastning”.

I sin årsredovisning skriver Akademiska hus att bolaget stärker Sverige som ”kunskapsnation och skapar långsiktigt värde för både ägare och kunder”.

Regeringen har ålagt Akademiska hus ett avkastningskrav på 6 procent. En stor del av vinsten (40–70 procent) ska föras över till statskassan. Företaget går mycket bra och har under de senaste åren varit en kassako för staten. År 2023 uppgick intäkterna från fastighetsförvaltningen till 7,7 miljarder kronor, medan kostnaderna för densamma stannade på 2,3 miljarder.

Under de senaste sex åren har Akademiska hus delat ut 13,3 miljarder kronor till ägaren svenska staten, i genomsnitt 2,2 miljarder kronor per år, vilket motsvarar årskostnaden (lön, arbetsgivaravgifter, etcetera) för drygt 2 500 lektorer.

De stora hyreshöjningarna gör att undervisningstiden måste minska, skriver Linda Harradine, enhetschef för forskningskommunikation vid Örebro universitet, i ett mejl till Akavia Aspekt.

– Hyresökningarna från Akademiska hus är på en väldigt hög nivå. Man borde verkligen se över principerna för om eller hur ett statligt bolag ska taxera av andra statliga enheter i vinstsyfte. Från lärosäteshåll är det inte riktigt rimligt.

Anders Söderholm, professor i företagsekonomi och rektor för KTH, berättar om hyreshöjningar på 19,5 procent på två år samtidigt som de statliga anslagen för forskning och utbildning inte har följt med i kostnadsutvecklingen.

– Att universitet och högskolor är underfinansierade blir ännu mer märkbart nu när en allt större del av verksamhetens intäkter går till lokalkostnader i stället för till lärare, forskare och studenter. Det blir ’bricks instead of brains’.

– Vi tränger ihop oss så mycket vi kan, överger labbytor, tömmer lokaler och försöker lämna byggnader, men allt detta tar tid och kan dessutom inte kompensera för de kraftiga hyreshöjningarna.

I ett blogginlägg nyligen liknade han vad som pågår med att ”likt räven som fångades i rävsaxen, gnager vi snart på benen” och krävde en haverikommission som tar fram hållbara alternativ för universitetens lokalförsörjning.

– Vi kan inte förväntas ha universitet i världsklass om vi samtidigt har system som suger blodet ur kroppen på oss.

Anders Söderholm menar att Akademiska hus verkar på en ”låtsasmarknad”, men agerar som om det vore en riktig marknad.

– På en marknad kan köpare och säljare välja om de vill göra affärer med varandra eller inte. Vi har inget sådant val vad gäller vår lokalförsörjning.

– På en marknad kan köparen ta ut sina ökade kostnader i nästa led, på sina kunder. Vi har inga sådana möjligheter. Det är dessutom vår uppdragsgivare som höjer våra hyror. Det här är ett galet system.

Vad bör man göra?

– Vad gäller Akademiska hus kan regeringen ta bort avkastningskravet och bestämma att det ska tas ut en kostnadsbaserad hyra. En annan variant är att staten som ägare ger tillbaka utdelningarna till universiteten och högskolorna.

– Tyvärr verkar det inte finnas något intresse för detta från politikens sida. Man ser utdelningen från Akademiska hus som en intäktsrad i statsbudgeten.

Martin Gustavsson är docent i ekonomisk historia och forskar vid Stockholms centrum för forskning om offentlig sektor (Score) som drivs av Stockholms universitet och Handelshögskolan i Stockholm. I en artikel i Statsvetenskaplig tidskrift beskriver han hur finansieringen av den högre utbildningen har förändrats sedan den så kallade universitetsautomatiken (1958–1976) som automatiskt räknade upp anslagen i takt med att nya studenter skrevs in på universitetens fria fakulteter.

Modellen hade inget finansiellt tak, det var fritt fram att rekvirera pengar till nya lärare efterhand som studenter strömmade till.
Det fanns heller inte någon övergripande dold besparingsmodell baserad på antagna eller beräknade produktivitetsförbättringar. En sådan modell infördes 1977 och skärptes i mitten av 1990-talet (förutom att finansieringssystemet även genomgick andra förändringar).

Tanken med det årliga så kallade produktivitetsavdraget är att tvinga universitet och högskolor att kontinuerligt effektivisera sin verksamhet. Efter att helt eller delvis ha gett lärosätena ersättning för ökade kostnader på grund av exempelvis högre löner och lokalhyror, tar staten tillbaka en del av höjningen. Förhoppningen är att det kan ske utan att kvaliteten försämras.

Medan resurserna till den högre utbildningen under 1960-talet räknades upp automatiskt, har anslagen under de senaste 30 åren i stället automatiskt räknats ner.

– När man gör det under lång tid innebär det en stor ackumulerad försämring och nedskärning. Samtidigt har vi breddat och utökat intagningen till högskolan, vilket i grunden är något positivt, men ställer krav på mer lärarstöd och hjälp. Det är en ekvation som inte går ihop. Lägg där till att det inte går snabbare i dag än för 30 år sedan att undervisa om Einsteins relativitetsteori, säger Karin Åmossa som är fil dr i ekonomisk historia och samhällspolitisk chef
vid Sveriges universitetslärarförbund (Sulf).

– Anslagen till universitet och högskolor behöver höjas rejält. Vi har bakom oss decennier av besparingar och nedskärningar, vilket har lett till att det i dag är en milsvid skillnad mellan behov och resurser. Det är mycket pengar som saknas.

Vad leder det till?

– Bland annat större undervisningsgrupper, att studenterna får allt mindre tid med sina lärare, att undervisningen blir sämre än vad den annars skulle ha varit, ökad lärarstress och att duktiga universitetslärare väljer att lämna yrket.

– Men det räcker inte att bara höja anslagen. Politikerna borde avskaffa produktivitetsavdraget vad gäller den högre utbildningen. Det skulle minska den automatiserade försämring som nu pågår.
Häromåret gjorde danska politiker just det.

Enligt Karin Åmossa visar internationella mätningar att svensk högre utbildning i allmänhet – trots besparingarna – fortfarande håller hög kvalitet.

– Jag tror att det i stor utsträckning beror på lärarna. Många ger studenterna av sin forskningstid eller arbetar utan att få betalt, men det är ingen hållbar situation. Dagens system har nått sin gräns.

– Tyvärr verkar det som om många inte riktigt förstår vad högre utbildning är.

Den ska vara forskningsbaserad och vila på vetenskaplig grund, men det ska också finnas tid för reflektion, för självständigt arbete och kritiskt tänkande.

I våras presenterade Universitetskanslersämbetet (UKÄ) en undersökning om akademisk frihet som myndigheten har genomfört på utbildningsminister Mats Perssons (L) uppdrag.

En del av undersökningen är en enkät bland drygt 10 000 doktorander samt undervisande och forskande personal vid svenska universitet och högskolor.

89 procent svarade att akademisk frihet är en mycket viktig förutsättning för deras arbete. 66 procent av de svarande professorerna och 68 procent av lektorerna uppgav att den akademiska friheten på svenska lärosäten är utmanad.

På frågan om vad det är som utmanar den akademiska friheten angav i frisvar – av de som anser att den är utmanad – 29 procent politisk styrning och politisk påverkan och 28 procent forskningsfinansiering. 1 procent svarade woke, identitetspolitik eller vänsterpolitisering, 4 procent regeringen eller Tidöavtalet.

Erik Renström, professor i experimentell endokrinologi och rektor för Lunds universitet, säger att produktivitetsavdraget succesivt urholkar universitets resurser.

– Det gör att vi är i en ständig utförsbacke. Till det kommer att våra kostnader nu ökar på bred front, vilket märks på alla utbildningsområden men definitivt där ersättningsnivåerna är lägre.

– Till slut kommer man till en gräns där man måste ställa sig frågan om detta verkligen är vad vi menar med högre utbildning.

Har vi kommit dit?

– Inom vissa områden är det nog så. Jag tycker att en del borde fundera över vad de egentligen förväntar sig av högre utbildning, vad de vill att den ska ge samhället och därefter jämföra med verkligheten. Jag tror att de flesta kommer att bli förvånade över resultatet och hur väldigt knapert det är.

– Förutom att höja ersättningsnivåerna behövs det också en diskussion kring dimensioneringen, vad vi vill med den högre utbildningen. Expansion får inte innebära sänkta krav. Högre utbildning måste fortfarande vara någonting som förändrar unga människors framtidsutsikter.

Ställer de senaste årens utbyggnad och breddning nya krav på lärosäten?

– Absolut. Till det ska läggas att det i dag rent allmänt finns en mycket högre förväntan om individanpassning än vad det fanns tidigare. Det är något som är extremt besvärligt för oss att hantera och som vi absolut inte har medel för att tillgodose. Det är en mycket mer utmanande situation för lärarna i klassrummen i dag än vad det var tidigare.

– Samtidigt bör man nyansera bilden en del. Det går inte att säga annat än att Sverige på totalen satsar stora resurser på den högre utbildningen.