Lee Wermelin: "Ett stort slöseri för samhället"

Högutbildade invandrare har i lägre utsträckning än högutbildade infödda svenskar jobb som motsvarar deras utbildning. För människor som har invandrat från vissa delar av världen, till exempel Afrika och Mellanöstern, är skillnaderna extra stora.

Bristande språkkunskaper, svagt nätverk, fördomar och diskriminering är några orsaker som brukar lyftas fram som möjliga förklaringar.

– Det är tufft för de allra flesta att etablera sig på den svenska arbetsmarknaden, men det är ofta ännu tuffare för dem som kommer från ett annat land. Många jobbar mycket hårt för att klara det. Tyvärr räcker det inte alltid.

Varför inte?
– All utbildning från andra länder går inte att översätta till de jobb som vi har i Sverige. Det finns ibland också en osäkerhet kring utbildningens kvalitet. Ofta ställs det dessutom stora krav på kunskaper i svenska för att arbeta som akademiker, till exempel jurist, i Sverige.

Lee Wermelin säger att nyckelorden är riskminimering och efterfrågan. Arbetsgivare försöker i allmänhet riskminimera vid anställning och väljer därför gärna det alternativ som känns tryggast, vilket kan försvåra för invandrade akademiker att få jobb, åtminstone ett arbete som överensstämmer med deras utbildning.

– Det gäller att öka arbetsgivarnas efterfrågan på de här personerna. Problemet är bara att en arbetsgivare inte anställer någon med full lön om den inte är säker på att personen från start kan leverera fullt ut. Det gör att många inte släpps in.

Hur löser man det?
– Bland annat genom fler subventionerade anställningar och praktikplatser. Det leder till sänkta trösklar och ökade möjligheter att komma in på en arbetsplats, se hur den fungerar, lära sig svenska och skaffa viktiga kontakter.

– Svenska staten har i allmänhet inte bekostat de invandrade akademikernas utbildning. Det gör att vi måste ha råd att hjälpa dem att bevisa sig och komma in och bidra på den nivå som de flesta rimligen kan göra.

År 2016 konstaterade nationalekonomen Patrick Joyce i en studie att offentliga insatser som leder till att en utrikesutbildad akademiker får ett arbete i nivå med sin utbildning är intjänade efter bara några månader.

Att många arbetsplatser i dag är hårt slimmade gör det dock extra svårt att få till stånd praktikplatser, inte bara till utländska akademiker.

– Ett annat problem är att regelverket kring statligt subventionerade praktikplatser både är komplicerat och osäkert. Ofta är det svårt att inom rimlig tid få tag på en handläggare på Arbetsförmedlingen och få ett rakt besked om vad det är som gäller. För arbetsgivare blir det till slut som att spela kort med en treåring. Det är nya regler hela tiden. Som arbetsgivare orkar man till slut inte. Det tar för mycket tid. Intresset att erbjuda praktikplatser går förlorat på grund av allt krångel. Det måste till ett omtag. Som det är nu fungerar systemet inte, säger Lee Wermelin som har egna erfarenheter av att ordna praktikerplatser åt invandrare som har svårt att komma in på arbetsmarknaden.

– Det gäller att hitta ett sätt som gör att arbetsgivarna vågar satsa. Praktikplatsen ska vara meningsfull, men inte kräva åtta timmars handledning om dagen. Samtidigt är det viktigt att man ger akademikerna karriärvägledning. Annars riskerar de att fastna. Att inte ha ett arbete som motsvarar ens kompetens och utbildning kan vara ett stort problem den enskilda individen, men det innebär även ett stort slöseri för samhället.

Enligt en rapport från 2019 av Akavias föregångare Jusek skulle de offentliga finanserna stärkas med 13 miljarder kronor per år om utrikesfödda akademiker hade motsvarande situation på arbetsmarknaden som inrikesfödda akademiker.

– Om fler invandrade akademiker fick jobb som motsvarade deras utbildning och kompetens skulle det frigöra arbeten längre ner i jobbkedjan för personer utan akademisk utbildning, vilket i sin tur skulle minska arbetslösheten och öka skatteintäkterna.

Lee Wermelin säger att det nuvarande valideringssystemet fungerar dåligt på många håll och behöver förbättras.

– Det tar ofta alldeles för lång tid att få sin akademiska utbildning bedömd och sina kunskaper validerade. Bland annat behöver universitet och högskolor få rimlig ersättning för sitt valideringsarbete. Det får de inte i dag, vilket begränsar intresset.
– Snabbt efter att en person har kommit till Sverige bör det göras en kompetenskartläggning. Det bör även satsas mer på kompletterande utbildningar och flexibel yrkesinriktad utbildning i svenska.

Fler professionella nätverk kan underlät­ta inträdet på svensk arbetsmarknad. Akavia och dess föregångare Jusek har framgångsrikt drivit ett mentorskapsprogram för invandrade akademiker i mer än tio år.

– Ungefär sju av tio jobb i Sverige får man nys om via kontakter. Om man inte vet om vilka jobb som är lediga är det svårt att söka dem.

Läs också: Så är det att vara mentor

Läs också: Omvänt mentorskap utvecklar och attraherar

Läs också: Utlandsfödda mer utsatta för mobbning på jobbet