Allt oftare slås jag av hur vanligt det har blivit att våra ledande politiker utmålar Sverige som ett land på randen till katastrof. Någonting håller på att gå sönder i Sverige, säger den ene, medan den andre menar att vi befinner oss i en lika allvarlig situation som under 1990-talets finanskris.

Båda dessa uttalandena ovan gjordes av Stefan Löfven (S) och Ulf Kristersson (M) under tiden i opposition. Att oppositionsledare försöker utmåla läget i landet som katastrofalt och därmed argumentera för ett nytt politiskt ledarskap ingår förstås i den partipolitiska logiken, men vad händer när bilden av det trasiga etsar sig fast? Risken finns att vi börjar betrakta vår omvärld med större misstro än vad som är motiverat.

Både Löfven och Kristersson kommer från partier som vi skulle kunna definiera som statsbärande. Därför blir båda också ansvariga för att lösa samma problem om de kommer till makten, och det kan tyckas att det borde bli en hyfsat lätt uppgift om problemet är uppblåst, men så lätt är det inte.

Är man dessutom ett parti i ständig opposition finns det små incitament att på riktigt bidra till problemlösningen. Sverige har historiskt utmärkts av en hög grad av social tillit. Den mellanmänskliga tilliten är en avgörande tillgång för ett samhälle och en stark demokrati.

Undersökningar visar dock att den kan vara på väg nedåt. För egen del är jag orolig över att de alltmer alarmistiska utspelen från våra politiker riskerar att ytterligare undergräva tilliten, inte bara mellan människor utan också mellan medborgaren och samhällets funktioner. För vad händer om vi slutar lita på varandra och vårt gemensamma samhällsbygge faktiskt faller ihop?

Trots allvarliga problem med grov kriminalitet och en utdragen pandemi finns det en väldig massa saker i det svenska samhället som fungerar bra. Varje dag bidrar till exempel Akavias 130 000 medlemmar på olika sätt till att bygga ett lite bättre samhälle, en
pusselbit i taget. Det är inte alltid resultatet av den egna insatsen är uppenbar, men varje dag räknas.

Läs fler krönikor av av Patrik Nilsson, till exempel den här: ”Vi måste skilja på fakta och åsikt”