Chefen som backade i karriären för sin hälsa

Läs om chefen som, i alla fall tillfälligt, vågade kliva av chefskarriären för att prioritera sin hälsa.

Sedan några år tillbaka arbetar hon som avdelningssamordnare inom Stockholms stads utbildningsförvaltning.

– Det är en sorts stabsfunktion till chefen för avdelningen för ekonomi- och styrning. Dessförinnan var jag chef för lokalenheten inom samma avdelning.

Åsa Härkegård berättar hon för drygt tre år sedan bestämde sig för att åtminstone tillfälligt stiga av chefskarriären.

– Jag var chef för en enhet med ungefär 35 medarbetare. Åtta, inklusive två biträdande chefer, var direkt underställda mig. Ovanför mig hade jag en avdelnings- och en förvaltningschef.

– Ett intensivt chefsuppdrag med många medarbetare och stora frågor i kombination med barn i skolåldern som krävde mycket innebar till slut en för stor arbetsbelastning. Jag fick inte jobb, familj och barn att gå ihop, trots att jag har en väldigt jämställd man. Jag valde barnen.

Omgivningen ansåg att hon var modig som vågade backa

Och slapp kanske att drabbas av ohälsa?
– Om jag hade fortsatt med mitt chefsuppdrag hade jag nog inte mått så bra i dag. När jag slutade var det flera som sa att det var modigt gjort av mig, vilket förvånade mig.
– Senare har jag förstått att många tvekar inför att sluta som chef, kanske för att man inte vill uppfattas som att man har misslyckats i sin karriär, men så ser inte jag det. Just nu fungerar det inte för mig att vara chef och ta den typen av ansvar som det kräver. Om några år kan det vara annorlunda.

En återkommande beskrivning från första linjens chefer, men även från många mellanchefer, handlar om hur de kläms mellan olika intressen och krav.

– För mig var just det inget stort problem. Jag hade en mycket bra chef som förstod vad som var jobbigt, som kunde styra bort arbetsuppgifter och avlasta men även stödja när det behövdes.

Känner igen sig i flera rapporter om chefers situation

Det som kännetecknar svaren i många av senare års chefsenkäter är en känsla av att ansvar och befogenhet ofta inte hänger ihop.

– Det kände jag absolut av. När jag arbetade med lokalförsörjning av Stockholms skolor var det högt ställda förväntningar på att jag och min enhet skulle lösa lokalproblemen, samtidigt som vi inte riktigt hade mandat att göra det. Att inte ha de verktyg som krävs för att kunna leverera det som förväntas kan vara stressande.

– När man arbetar i en politiskt styrd organisation som exempelvis en kommun måste man samtidigt inse att det är de folkvalda som ytterst fattar besluten. Det är dessutom en insikt som jag tror gör att man blir mindre stressad.

Åsa Härkegård säger att det är viktigt att tala om stress och psykisk ohälsa på arbetsplatser.

– Jag hade en lång dialog med min chef innan jag slutade som chef och kände verkligen att jag kunde vara öppen om hur jag mådde och få stöd i det. Det tror jag hjälpte mig att inte utveckla psykisk ohälsa.

En del menar att det ofta inte är fel på arbetsmiljöreglerna, utan att det är praktiken som ibland fallerar.

– Jag tror att det på många arbetsplatser bedrivs ett bra systematiskt arbetsmiljö- och kvalitetsarbete, men det räcker inte
alltid. Det måste också finnas lyhörda chefer och ett klimat som gör att chefer och medarbetare har en tillit till varandra och vågar prata om hur de mår.

Läs också: Kostnaden för att bli störd på jobbet

Läs också: Återkommande övertidsarbete kan vara ett hot mot hälsan

Läs också: Chefer som mår psykiskt dåligt – så kan du göra om du är drabbad