Christina Paulin har aldrig stött på någon arbetsgivare eller rekryteringsfirma som har sagt ”vi väljer bort dig för att du är för gammal”. Att det är precis det som har skett, och som sker hela tiden, är hon dock övertygad om.
– Det är väldigt svårt att få någon att stå för att han eller hon har fördomar, men det drabbar både oss äldre och de som har icke-svenska namn. Tillsammans utgör vi en stor del av befolkningen, med massor av kompetens som arbetsmarknaden går miste om, säger hon.
I sena tonåren flyttade Christina Paulin till Köpenhamn där hon började på Handelshögskolan. Några år senare gick flyttlasset åter till Sverige, och efter lite frilansande fick hon anställning på SJ.
Efter drygt sju år fick hon lämna företaget när de skulle ”banta huvudkontoret”. Det var i slutet av 2014, och Christina Paulin hade hunnit bli 57 år gammal – något som hon snabbt märkte låg henne till last när hon sökte nya jobb.
Christina Paulin.
– Jag har fått några konsultuppdrag och kunnat frilansa en del. Jag upplever det som att det har varit en aning högre sannolikhet att jag hade kunnat få en anställning inom den statliga sfären. För i den privata sektorn är de verkligen åldershysteriska – de tror inte att man kan ha någon kompetens efter man har fyllt 40. Om jag ska ange min ålder när jag skickar en ansökan, då vet jag att jag är ute direkt.
Nu vid 64 års ålder har hon gett upp hoppet om att få en fast anställning. I stället söker hon i första hand olika vikariat.
– Men det hjälper kanske inte så mycket, för fördomarna mot oss äldre finns där ändå. Jag kan få höra sådant som att ”kunden vill ha en annan profil” från rekryteringsbyråer, trots att mina kvalifikationer passar perfekt till kravspecifikationen. Möjligen förutom att jag kan en hel del mer än det de frågar efter.
Text: Peter Wiklund
Publicerad