I dagarna presenterades den tredje delen i Trakasseribarometern som genomförs av Kantar Sifo i samarbete med flera arbetsmarknadsorganisationer. De föregående studierna gjordes 2018 och 2020. Men förhoppningarna om att sexuella trakasserier skulle vara på väg att försvinna efter #metoo-hösten får inget stöd av den här rapporten.

– Efter #metoo fanns det ett stort fokus på dessa frågor från politiskt och arbetsmarknadens håll, men vi ser inte stora förändringar vad gäller grad av utsatthet och tystnadskultur, säger Malin Grundqvist, senior projektledare på Kantar Public.

Förenklat kan man konstatera att unga kvinnor och personer med en sexuell läggning som inte delas av majoriteten på arbetsplatsen, är mest utsatta. Vanligen sker trakasserierna på arbetsplatsen under ordinarie arbetstid. De som arbetat hemifrån under pandemin har utsatts i lägre grad än de som varit på arbetsplatsen.

Attityderna om vad som är sexuella trakasserier delas av män och kvinnor

Det finns en ganska stor samsyn mellan kvinnor och män om vad som är sexuella trakasserier. Åtminstone när det gäller de exempel som ingick i undersökningen. Däremot har det skett förändringar sedan 2018. Då ansåg en femtedel av befolkningen att en kram var att betrakta som sexuella trakasserier. Nu är den andelen en tredjedel.

Att betrakta kommentarer eller komplimanger kopplade till utseende eller sexuell utstrålning betraktas idag oftare som sexuella trakasserier än för fyra år sedan. Inte heller här finns några större skillnader mellan hur män och kvinnor svarat.

Så kommer vi till de lustiga skämten med sexuellt innehåll. Även här har toleransen minskat markant, och undersökningen visar att kvinnor är mest trötta på dem.

Få rapporterar trakasserier för att få hjälp

Precis som för två år sedan är det en knapp majoritet av dem som blivit utsatt som inte rapporterar det vidare till någon. En av fem rapporterar händelsen till sin chef, hr-person eller arbetsledare. I lägre utsträckning rapporterar man till skyddsombud eller fack.