Efter den förra konflikten i Ukraina, under 2014, gjorde medieforskare från fyra olika länder en gemensam granskning av hur medierna i både de krigförande länderna Ryssland och Ukraina och i grannländer som Polen och Sverige gestaltade kriget. Granskningen presenterades i rapporten ”Ukraina och informationskriget” från MSB (Myndigheten för samhällsskydd och beredskap). Medieforskaren Gunnar Nygren, medverkande i och redaktör för rapporten, konstaterar att det då som nu är lätt att hitta exempel på så kallad ”deskreporting” av konflikterna.

– Det innebär att artiklarna är skrivna utifrån uppgifter i andra medier, utan att reportern har lämnat redaktionen. Svenska medier förlitar sig till stor del på underlag från de internationella nyhetsbyråerna, och det som kommer ut till oss är andra-, tredje- eller fjärdehandsnyheter, säger han.

I praktiken är det svårt att göra något annat, även om det finns undantag där svenska reportrar har rapporterat inifrån de heta stridshärdarna. 

– Det kan förstås vara ytterst farliga miljöer, både i Ukraina och Ryssland. Enligt de nuvarande hårda ryska lagarna riskerar du dessutom 15 års fängelse om du beskriver händelserna i Ukraina som krig. Så när korrespondenterna inte är där får vi helt naturligt en sämre bild av hur resonemangen går ute bland befolkningen.

Mediebilden har sedan förra konflikten blivit en ännu mer integrerad bild av krigföringen, enligt Gunnar Nygren.

– Det gäller inte enbart Ryssland, för även inom Nato talar man om betydelsen av informationsoperationer. För Ukraina, som blivit angripet, är det avgörande att med information bidra till ökat stöd från omvärlden.

En stor förändring i medielandskapet som har skett sedan 2014 är hur omfattande sociala medier används numera. 

– Varje mobilanvändare är i dag en potentiell fotograf och krigsreporter, och informationsflödet blir enormt. Men det förekommer också mycket desinformation och felaktigheter, säger Gunnar Nygren.

Alla felaktigheter har inte heller ont uppsåt, utan de kan vara ett resultat av okunskap om antingen källor eller om hur kommunikationen fungerar. Ett exempel är när Carl Bildt nyligen spred en bild på Twitter där det såg ut som att ukrainska soldater i stridsvagn passerar två barn. Ett av barnen gör honnör och soldaterna vinkar. “Det finns foton som kommer att vara med oss länge”, skrev Bildt, och den naturliga tolkningen var att bilden var nytagen.

Så var inte fallet utan den var tagen 2016, vilket snabbt uppmärksammades i kommentarsfältet. Bilden var uppenbarligen enbart tänkt som illustration, men såg ut som en del av den aktuella krigsrapporteringen. 

Även i etablerade nyhetsmedier kan det dyka upp felaktigheter. I mars 2016 sände SVT ett inslag om ett terrordåd i Bryssel, vilket inleddes med en film som hävdades vara från explosionstillfället. I själva verket var filmen tagen vid en explosion på en flygplats i Moskva fem år tidigare. 

Källkritik har blivit allt viktigare, inte minst eftersom det numera finns ett flöde mellan sociala medier och traditionella medier med hänvisningar åt båda håll, konstaterar Gunnar Nygren.

– Stora nyhetsbyråer som Reuters har en väletablerad procedur för att granska det de lägger ut, och exempelvis BBC är duktiga på att ange om det de visar är verifierat eller inte. Men i sociala medier är det förstås väldigt vanligt med bristande källkritik – och det är den vägen många får sina nyheter om kriget.

Han tycker i alla fall att medvetenheten om källkritik har ökat bland journalister och medier, och att det finns en allt större kunskap om hur man gör för att verifiera digitala källor.

– Samtidigt är nyhetsflödet snabbare än någonsin, och det blir en motsättning mellan att få ut nyheterna direkt och att vänta in att källorna blir verifierade, säger Gunnar Nygren.

Ytterligare ett problem med krigsrapportering är att det kan vara svårt att hålla en journalistiskt neutral hållning.

– Rapporteringen från Ukraina befinner sig mellan neutralitet och att vi nu alla är chockerade och upprörda över den brutala krigföringen. Man blir upprörd, men får inte släppa de grundläggande kraven på journalistiken. Det är en balansgång, och något som gör rapporteringen väldigt svår.