Är du drabbad av bluffsyndromet?

Snart brakar min karriär samman. Mina kollegor kommer då inse att jag inte kan ett enda dugg och att jag inte förtjänar den position som jag har!

Har du ofta känslan av att vara fejk, och tänker du att du snart blir upptäckt? Då kan du ha drabbats av bluffsyndromet, eller imposter syndrome på engelska, ett förhållandevis vanligt psykologiskt fenomen som formulerades på 1970-talet. Bluffsyndromet drabbar generellt sett ofta kompetenta och högpresterande individer.
Människor med bluffsyndromet kan inte riktigt kännas vid sina egna framgångar, trots att det finns objektiva mått på att de faktiskt har åstadkommit någonting. Man kanske har kommit in på en eftertraktad utbildning, uppnått en fin position på jobbet, blivit uppmärksammad för en arbetsprestation – men nej, någon med bluffsyndromet tycker ändå att den inte har gjort sig förtjänt av framgången, säger psykologen Henrik Wiman till Akavia Aspekt.

Vanligare hos vissa
Bluffsyndromet är inte en formell medicinsk diagnos utan snarare ett populärpsykologiskt fenomen som de allra flesta drabbas av i varierande grad någon gång under livet, berättar Henrik Wiman. I somliga studier har det förekommit i uppemot 80 procent av populationen, men det finns också indikationer från forskningen på att fenomenet är vanligare hos vissa, exempelvis minoritetsgrupper.

Det handlar troligtvis om samhällsstrukturer, snarare än individerna, att minoritetsgrupper både i samhället och på arbetsplatser känner att de måste bevisa sig själva mer än andra och därför överarbetar – och ändå kan de känna att de inte kan någonting, säger Henrik Wiman.

Risk för överprestation och utmattning…
Det efterhängsna självtvivel som kännetecknar bluffsyndromet kan få flera konsekvenser för individens vardag och karriär. Om du tycker att du inte kan någonting, och om du tror att du snart ska bli påkommen som en komplett bluff, så försöker du ofta överarbeta saker och ting för att vara på den ”säkra sidan”.
Det är inte tillståndet i sig som är problematiskt utan snarare de copingstrategier som det leder till. Om man tänker ”jag måste ha mitt på det torra för att inte bli upptäckt som en bluff” så är risken stor att man inte får tillräckligt med återhämtning, vilket på sikt kan leda till stress och utmattning.

… och för att karriären blir lidande
För någon som brottas med bluffsyndromet kan karriären gå på sparlåga, eftersom individen undviker att visa framfötterna av rädsla för att bli avslöjad som fejk. Detta kan i sin tur leda till ytterligare självtvivel, liksom missnöje och nedstämdhet.
Det är vanligt att dessa individer tackar nej till uppdrag eller tjänster för att de tror att de inte kan någonting, trots att de faktiskt har kunskapen och förmågan. På så vis riskerar de att fastna i karriärstegen. De kan också, paradoxalt nog, uppleva att andra aldrig lägger märke till deras kompetens, vilket ju beror på att de inte visar sig så mycket, säger Henrik Wiman.
Hur kan man då hantera bluffsyndromet? Här är 7 tips från Henrik Wiman:

1. Ventilera dina tankar!
   ”Först och främst är det viktigt att prata om hur man känner och tänker, gärna med en mentor, chef eller kollega som man litar på och som man kan förvänta sig ett rimligt stöd ifrån. Bara genom att berätta att du känner dig som en bluff och tycker att du inte kan någonting så kan du uppleva viss lättnad. Att känna samhörighet, att veta att man inte är ensam om någonting, brukar i regel hjälpa. Sedan är det självfallet bra att fundera en stund över vem du väljer att berätta för. Om du exempelvis är med om en pågående arbetsplatskonflikt så kanske du hellre ska prata med en god vän eller någon annan närstående som inte har en direkt koppling till ditt jobb.”
2. Gör upp med perfektionismen
   ”Det handlar i praktiken om att bli medveten om dina bluffsyndrom-tankar och att agera i motsatt riktning när de dyker upp. Om du har hamnat i ett mönster av överprestation och om du hela tiden i varje arbetsuppgift tätar bakåt till 1000 procent, så kan du alltid testa att göra tvärtom. Du kanske inte behöver läsa igenom mejlet eller mötesprotokollet sju-åtta gånger, utan det får räcka med en enda gång. Du kanske inte behöver stanna kvar på jobbet efter kontorstid utan går hem klockan 17, trots att du kanske inte har färdigställt en uppgift. Här gäller det också att verklighetspröva dina farhågor: Vad skulle egentligen hända om du skickade ett mejl med ett stavfel eller om du till och med missade en deadline? Världen skulle förmodligen inte gå under. Att agera i motsatt riktning av tankarna handlar också om att våga tacka ja till saker som du ofta tackar nej till av rädsla för att inte prestera perfekt. Blir du inbjuden till att hålla ett föredrag om ett ämne? Härligt! Tacka ja, även om du kanske inte har forskat i tjugo år inom det området.”
3. Öva på acceptans
   ”Detta hänger också ihop med tendensen till perfektionismen som kan bli en konsekvens av bluffsyndromet. Det är bra att träna på att acceptera att man har svaga sidor och att man inte hela tiden kan vara bra eller bäst på allt, och att ständigt påminna sig själv om att man övar, gör sitt bästa och försöker utvecklas. Ibland måste man också prioritera annorlunda, eftersom det kanske pågår saker i vardagen som gör att arbetsprestationen måste stryka på foten en aning. Då är det viktigt att säga det till sig själv: ’det är okej att inte agera perfekt i alla arbetsmoment.’”
4. Vikten av långsiktighet
   ”Nej, om man brottas med bluffsyndromet så kommer det inte att gå över bara för att man läser om tipsen i denna artikel. Detta är i stället ett långsiktigt arbete med ens inställning och attityd, och det blir inte klart över en eftermiddag. Denna process kommer att gå fram och tillbaka, ibland går det bättre, ibland lite sämre.”
5. Chefer kan göra skillnad
   ”Ett problem är att mycket fokus hamnar på individen – att det är individen som har ett bluffsyndrom och att det är denne själv som ska komma till rätta med det. Men faktum är att man som chef, teamledare eller kollega kan göra skillnad genom att skapa ett öppet samtalsklimat och berätta att man själv har haft eller har sådana ’blufftankar’. Att som ledare visa sig sårbar kan hjälpa andra att våga öppna upp”.
6. Fira framgångar!
   ”Om man har känslan av att vara en stor bluff som snart kommer att bli påkommen och som inte kan någonting, kan det vara klokt att återkommande fira det som man har åstadkommit. Det behöver inte vara något stort firande, utan det räcker med att då och då stanna upp en stund, reflektera och säga till sig själv att ’det där gjorde jag bra’. Jag vill betona att det är du som ska fira något för att du själv vill det. Många som har bluffsyndromet får ofta komplimanger från andra, men problemet är att dessa komplimanger ofta rinner av dem – eller att de rentav får motsatt effekt, det vill säga att de förstärker känslan av att vara en bluff: ’om alla tycker att jag är bra måste jag verkligen vara en bluff, när ska jag egentligen bli upptäckt?’. Kom därför ihåg att ha mikrofiranden i vardagen där du själv uppmärksammar något du har gjort”.
7. Sök hjälp om besvären tilltar
   ”Om din upplevelse av att vara en bluff påverkar dig i vardagen och utanför jobbet – exempelvis i form av stress, ångest och nedstämdhet – så bör du kontakta vården.